Chile-here we come…

Ny jobbresa, på schemat är Chile. En vecka att besöka fem vingårdar, några hotell och staden Santiago. Hur svårt kan det vara? Vädret snittar på 28 grader och alla hotellen vi besöker har 5 stjärnor med swimmingpools.  Perfect job-or not…

Jobbet startar med transport så klart, lång resa. Denna gång med BA via London som sedan låter Iberia ta över till Madrid vidare till Santiago. Jag har inga som helst bra erfarenheter med BA men att att fortsätta med Iberia gör allt värre…

Ok som alla billiga flygbolag måste vi betala allt i flyget men när vi kommer till Madrid hell breaks loose. Min fotograf missar gaten-ingen ropar upp hans namn-så jag kliver på planet. Det visar sig 14 h senare att de har lastat av min fotografs bagage men även mitt bagage i Madrid trots att jag var på planet!! Vi checkade INTE in samtidigt utan hade bara betalat biljetterna samtidigt. Vi hade olika bagetags!!! Här i Chile skakar man på huvudet och förstår ingenting-spanish ways. Så här är jag nu dag 2 utan kläder eller ingenting…

Idag besökte vi Torres-rapport kommer, i morgon Cono Sur-still here same clothes.

Rapport of the wines and everything is coming but now försöker jag bara överleva och snart lägga mig med positiva tankar att mitt bagage kommer att komma….

Fortsättning 2013…

Sommaren spenderades på goda vänner land. Trivdes så bra att jag nästan gick in i budgivning om grannhuset. Då det innehöll ett uthus

Då det ingick ett uthus där det växte vindruvor i taket. Tog det som ett tecken….

Med nya krafter välkomnade jag hösten även om jag inte hade en aning om vart den skulle ta mig. Första resan gick i september till Singapore och F1. Jag fick en förfrågan om jag kunde hålla en champagneprovning på Carlton och en på Nikoi, som är en öde ö i Indonesien. Svårt att tacka nej.

Det blev en galen resa där vi höll på att bli arresterade när vi skulle springa över banan dagen innan racet. Jag provade den riktiga Singapore Sling på Raffles-viktigt att be om färskpressad juice!

Jag såg racen från Mumm’s VIP terass på Fullington. Vi bodde perfekt på Pan Pacific och var på F1 fester på Carlton och hade bus på  Ku-De-Ta innan det var dags att åka till Nikoi.

Nikoi blev mer än ett äventyr. Bara resan, som tog oss åtta timmar med en katamaran var amazing men tuff. Fyra stycken låg under däck och spydde. Jag startade från fören där det endast var nät. Jag fick veta att OM någon ramlar över bord så ska ingen försöka hoppa efter och rädda… Värmande ord när det började blåsa rejält. Jag visst att jag inte kunde ta mig tillbaka till akterdäck så det var bara att ligga still i båten…Jag drog upp linnet en bit och gjorde samma med min kjol-är man i sol så…

När jag stapplande äntligen kunde ta mig tillbaka till aktern konstaterade jag och alla andra att jag hade blivit bränd. Jag blev efter det kallad “dansken”.

Nikoi var underbar trots de 2 varaner som bodde där och matades med bacon. Glömmer aldrig en tidig morgon då jag jag själv längs stranden och hamnade öga mot öga med en av dem. I stundens hetta stelnande jag och tänkte; ta försiktigt upp mobilen ta ett kort och spring sedan så fort du kan. Så fick det bli.

Väl hemma var det dags för en ny tur nu till Champagne igen. Hatt & Söners stora projekt skulle inledas.

Så ett tjugotal entusiastiska svenskar, som köpt champagnelotter som de får styra från juice till dosage och lagring på flaska innan deras egna etikett kommer pryda produkten, åkte ner till Champagne. Steg ett var nu att skörda druvorna. En speciell resa då det är första gången detta har gjorts. Jag var där som rådgivare och dokumenterade med en fotograf det hela. Det blev några härliga dagar i september då Champagne visade sin bästa sida och endast T-shirt behövdes från tidig morgonstund.

Väl hemma var det nästan två veckor till nästa resa som skulle gå till den tryffelläskande regionen Piemonte. Förutom ett antal vinbesök där jag guidade runt följde underbara middagar där Stefano Catenacci tog vid. Tryffelmarknader och slakteri var också med i programmet.

Jag hade lovat mig själv att när jag kommer hem ska jag ha ätit så mycket tryffel att det skulle ta minst en vecka innan jag skulle bli sugen på tryffel igen. Sista kvällen kom och Balin och en greve vi träffat för att vara med vid bordet och så klart Stefano. Vi skulle välja på menyn och Stefano tipsade mig att ta pastan. Då vi ätit rätt så mycket mat under resan kände jag att jag skulle vilja äta något lättare, kanske kyckling. Då spände Stefano sina vackra ögon i mig och sa du väljer pastan annars kommer du att ångra dig. Sagt och gjort. När min varmrätt serverades kom en till servitör med den klassiska tryffelhyveln och en stor vit albatryffel och började hyvla. Han gav den sedan till mig och bad mig försöka. Jag hyvlade några skivor och lämnade sedan tillbaka tryffeln. Då vänder han på klumpen och sätter sedan igång att hyvla-HELA tryffeln. Jag såg Balins leende och förstod att det var deras verk. När sedan greven vill tala med mig svarade jag på knackig italienska; du får ursäkta mig men just nu pratar jag bara med en och den ligger här på tallriken.

När jag landade på svensk mark igen skulle jag vara hemma i nästan 3 veckor. Det kändes både konstigt men skönt. Jag skrev då nyårs krönikor, gjorde ett 8 sidigt champagnespecial för Connoisseur, höll några champagneprovningar och stod på scen på Mitt Kökmässan och talade om vin och mat i kombination. Jag hann även träffa några vinmakare på hemmaplan och Maria…

Sista resan för året gick till Sydafrika, äntligen. Jag vet inte hur många gånger jag varit påväg men det har alltid kommit något i vägen.

Jag blev förälskad i landet direkt. Det andas konstigt nog mycket värme och omtanke. De flesta vingårdarna har satt upp program där de ger tillbaka till arbetarna. De får bo på gårdarna med sina familjer. Vingårdarna står för transport till skolor och uppmuntrar studier och aktiviteter. Vissa har till och med byggt fotbollsplaner. Ändå känner man gamla vingslag på ett positivt sätt. Lite kolonialkänsla där jag kände mig lite som vinets Karen Blixten. Några möten som stack ut var bland annat när vi åkte till Jan Reyneke. Han gör allt biodynamiskt och är lite av en pijonär inom området.

Många kommer och lär av honom och han delar gärna med sig. En oerhört sympatisk man med humor. En man som man lätt faller för som människa. Han bor jätte vackert högst upp på ett berg i full grönska. När vi kom dit möttes vi av kor och höns som gick lite överallt. En kul episod var när vi skulle gå in i provningsrummet och möttes av ett stort antal höns som tagit över och använt golvet till att uträtta sina behov. Och det var inte bara en korv som låg där. Nej de verkar ha släppt ut en hel veckoranson. Jan ursäkta sig med en leende på läpparna. Vi körde provningen där trots allt men det gällde att ha koll på var man satte ner fötterna.

Jag flög hem dagen innan Nelson Mandela dog.

Väl hemma hade både december börjat och första advent passerat. Några tuffa skrivveckor, 40 sidor Sydafrika och champagne special, senare stod julen runt hörnet. Vart tog december vägen och vart tog snön vägen. Jag tycker att det är skönt med barmark, så mycket lättare att springa. Men när jag på julafton sitter och ska montera ihop sonens snowracer börjar jag tänka om. Kommer han överhuvud taget få åka, ja inte detta år i allafall. Nu så här timmarna före tolvslaget blickar jag tillbaka och konstaterar att det varit en ovanligt lugn och skön jul, härlig vila med mycket film och god mat. Min bästa julklapp kom på annandagen. Men den håller jag lite på och öppnar ordentligt nästa år.

Året har varit givande och mycket lärorikt. Jag har lärt mig, hoppas jag, att inte låna ut pengar, att alla jobb ska bekräftas skriftligt och att inte döma får fort. Jag ser så framemot 2014 som kommer bli ett fantastiskt år på alla sätt och vis. Glöm inte att affirmera och var inte rädd att önska något stort men var samtidigt beredd på att det kan slå in….

Ha en härlig nyårsafton alla underbara människor där ute, krama och var rädd om varandra.

Ring ut det gamla och ring in och välkomna det nya!

2013 the beginning..

Jag tycker alltid att det är lärorikt och spännande att så här de sista dagarna på året göra en summering och efter det en blick in i vad jag vill 2014 ska ge…

Januari var en uppsamlingsmånad. Sopa rent efter en fullsmockad höst 2012 där jag förutom att driva min egen champagnebar på Prinsen, skrev, reste och gjorde en hel del radio och tv-jobb. Den julen var ingen höjdare då jag varken hade min son eller mina föräldrar som gått bort några år tidigare. Ensam var bara förnamnet. Sedan följde en nyårsafton som jag även den hade kunnat vara utan. Jag var hemma på en privatmiddag men kände redan när jag kom hur krystat det var. Om det berodde på barnen som bodde där eller på värden som inte kunde säga ifrån och vara ärlig vet jag inte. Men en sak är klar efter att vaknat upp på nyårsdagen att jag ska aldrig sätta mig i en liknande situation. Ibörjan av året glittade man på Ellegalan, var på en del roliga födelsedagsfester inklusive min egen som jag hade på min Champagnebar på Prinsen. Jag höll även en del provningar. Men framför allt gjorde jag som alltid i januari en resa ner till min champagne vinmakare Didier.

Vi ses alltid i början av året och gör första cuvéen, det vill säga jag är med och blandar de stilla vinerna som ska bli bubblande lycka några år senare. Februari var en månad då ALLA champagne-vinmakare kom till Stockholm. Under sportlovsveckan trycktes både Jacquesson och Bollinger in. Sedan började resandet… Jag hade i slutet av februari träffat en chefredaktör som jag genom gemensamma vänner blev introducerad av på en vinprovning. Han hade hört talas om mig och undrade om jag var intresserad av att skriva i hans Magasin. Absolut svarade jag som så ofta säger ja innan jag hinner tänka. Kan du även tänka dig att resa? Varför inte, kontrade jag. Jag har rest så mycket tidigare även om det var lite lugnare när sonen var ung. Vi hade vårt första möte i början av mars och lördagen den 9 mars satt jag i arla morgonstund på planet påväg till Argentina. Med mig hade jag en stor systemkamera med olika objektiv. Hade även då haft ett svagt ögonblick några dagar tidigare då de frågade om jag inte även kunde fota-visst tänkte jag, hur svårt kan det vara??? I flygplansstolen började det känns just lite svårt. Vad har jag givit mig in på…Men de litade på mig så det är bara kavla upp skjortan rätta till dräkten och tänka positivt. Det har räddat mig många gånger.

Jag har varit i Argentina tidigare men inte ensam. Ingen hade upplyst mig med att de flesta pratar BARA spanska inklusive taxichaufförer. Det var en av många bra erfarenheter som jag fick ta lärdom av…Men fördelen med att resa själv är just att man måste-ta sig fram, försöka och aldrig ge upp. En annan lärdom som jag redan visste men ändå är att här äter man kött. OCH det gör inte jag. Det är hur långt som helst till havet och vatten är ett problem. Så spola så lite som möjligt och duscha tidigt även på 5 stjärniga hotell. Angående köttfrågan löstes den med att de även äter mycket ost-jag älskar ost så där fick jag smeknamnet “The cheese girl”. Resan blev underbar och det var en lättnad att när vintern fortfarande låg över Sverige få resa ner till 25 gradigt Mendoza. Jag träffade härliga människor och underbara vinmakare. Och bilderna blev faktiskt riktigt bra..

I april var det resdags igen. Nytt nummer och nu blev jag även redaktör för Magasinet. Igen hur svårt kan det vara. Jo rätt svårt kan jag säga med facit i hand. Särskilt om man vill ha kontroll och göra allt själv. Jag och min fotograf-jo jag kände att jag nu ville ha en fotograf- åkte i slutet av april till Barcelona. Det kanske inte var den bästa timingen men när man ska pussla ihop vinmakare, lämningsdatum och familj så får man köpa läget.

Vi anlände en söndag till ett regnigt Barcelona och checkade in på Mandarin Oriental.I gatuplanet fanns både Jimmy Choo och Tiffanys och på taket låg en fantastik pool med utsikt över hela staden. Men vädret med regn och snålblåst gjorde att de stängt taket och i och med söndag så var butikerna stängda… Så vi fick ta den gröna spa poolen.

Jag fick agera statist då min fotograf skulle prova och lära sig sin nya undervattenskamera. Det var i allafall vad han sa. Vi gick och provade tapas på en riktig sylta vägg i vägg-turistfälla är inte ens förnamnet. Allt var baserat på majonäs och potatis-i Sverige kallad bukföda eller bakismat. Nåja vi överlevde den dagen med och på måndagen var det dags för jobb.

Jag hann göra en blixtvisit inne på Jimmy Chooo…

och stanna utanför kyrkan..

Vi betade sedan under några få dagar av ett antal cavaproducenter och även ett till hotell.

Bilden visar hur de  degorgerar varje flaska på Recaredo för hand!

Detta också, femstjärniga hotell, var nytt och låg i gamla staden. Vi var båda uppspelta då vi även skulle göra hotellreportage. Jag glömmer aldrig vår taxiresa dit. Vi hade avslutat vårt sista vingårdbesök och satte oss i taxin. Min fotograf sa att han behövde gå på toaletten och jag var trött. Jag frågade taxichauffören hur lång resan skulle bli. Han svarade högst en halvtimma. Du får hålla dig svarade jag min nödiga vän. Sagt och gjort vi satte oss i bilen och började vår resa mot Barcelona. Vad taxichauffören inte tänkt på eller ignorerat var att det var mitt i rusningstid och vi hamnade i köer redan på motorvägen. Då började även jag bli behov av en toalett. Tappra och tålmodiga som vi är höll vi oss och höll nästan på att spricka av både glädje och… när vi kom in i stadskärnan. Då började strulet. Han hade prata perfekt engelska fram till då men nu lät det som om han satt i telefon med sin flickvän. Jag började bli riktigt irriterad. Ursäktade mig och sa att han får tala med henne senare-han verkade inte höra eller vilja höra. När vi hade passerat samma lilla gränd tre gånger förstod jag. Han hittar inte och han pratar med sin GPS-panik!!! Jag höjer rösten och påpekar att vi måste komma till hotellet nu samt att han borde kollat upp detta tidigare. Han blir mer nervös och när vi passerat samma märke för den fjärde gången stannar han. Jag och min fotograf tittar på varandra med mer en välfylld blåsa och jag får kraft. Chauffören går ut och börjar packa ur vårt bagage. Då vaknar även min fotograf upp. Hans utrustning är nästa lika mycket värd som min lägenhet. Allvarligt detta är inte ok. Jag letar i våra dokument och hittar igen adressen till hotellet som jag trycker upp i hans ansikte. Han verkar bara förstå arabiska helt plötsligt. Jag ringer hotellet samtidigt som fotografen håller chauffören kvar. Vi beordrar honom att sätta sig vid ratten medan jag ger via mobilen order om var han skulle köra. När vi svänger in på rätt gränd förstår jag honom bättre. Med nervevade fönster kan jag genom att sträcka ut halva handen känna jag husbyggnaderna. Ett möte här är hade varit omöjligt. Vi stannar vid entrén och det är bara ett steg in i lobbyn. Då gör sig blåsorna påminda rejält och vi får springa så gott det går med benen fastklistrade mot the restroom…

Efter att ha varit hemma en vecka var det dags för nästa resa. Igen Spanien men nu Rioja.

Fem dagar i Rioja med lika dåligt väder som i Barcelona, 10 grader och regn. Men vi fick många glada skratt…Ett var när vi skulle fota på tapasgatan.

Min fotograf säger alltid att han äter allt så sagt och gjort- Jag beställde in lite tapas varav en stank så jag fick gå ut på gatan, friterad griskind. Mår illa även idag av bara tanken…Sedan följde bland annat oxmage som liknande blodpudding med ris. Själv nöjde jag mig med ost-så klart-och vitlöksdoftande champinjoner…

Hemma knappt en vecka innan Champagne stod på biljetten. Och då inte bara som dryck utan resa. Även denna resa var det inte särskilt varmt. I maj brukar de ha riktigt härligt väder men detta år är inte som andra…Vad kommer jag ihåg mest av den resan förutom alla underbar champagnebesök. En lunch i samma matsal som familjen Roederer suttit i i över hundra år sippandes på olika årgångar av Cristal är svårt att inte komma ihåg.

Även, som vi alltid upplever lite galna episoder. En var när vi bokat en taxi kvällen innan till just Roederer och ska bara hämta fotoutrustning efter frukost och kommer ner några minuter sen. Taxametern står då redan på 100 euro-are you kidding me!!!! Jag går ur taxin och beordrar chauffören att lasta av bagaget. Han blir ursinnig-men jag bryr mig inte. Jag vet att resan dit kan kosta max 10 euro!!!Så när han smällt igen dörrarna och kört i väg med en rivsladd går jag in till receptionen igen. Jag blir då informerad om att vi inte kommer få någon ny bil då de blockat oss. Slutsats; det finns bara ett taxibolag i Reims, do not mess with them.

En annan händelse var när jag skickade hem min fotograf då jag skulle stanna kvar och vara guide i Champagne. Vi är då nära Epernay och det börjar bli tight så jag beställer en taxi till Paris och flygplatsen. Han är cool säger adjö och hoppar in i taxin och åker iväg. Tyvärr är hans näst käraste och viktigaste arbetsredskap förutom hans kamera, hans Mac, kvar på Pannier. Om det var av den han grät på flygplatsen eller separationsångest från mig vet jag inte men han ville inte lämna landet just då. Efter det var det bara att ladda om och ta emot ett antal svenska VIP Amexplatinum gäster till Champagne.

Väl hemma startade ett dygnet runt jobb där mina dygn verkade vara dubbelt så långa men allt för få. Jobbade dygnet runt med texter, nya matfoton, smakbeskrivningar och igen texter…Klarade deadline men önskade i efterskott att jag bett om mer hjälp. Lämnade in för tryck 2 dagar innan midsommar och sedan rasade ihop. Då startade mitt sommarlov med min son-inte helt idealiskt då jag hellre velat checka in på en sovsal i en vecka.

Fortsättning följer….

Måste jag verkligen åka till Piemonte

Idag en riktigt mörk och regnig höstdag i Stockholm drömmer jag mig tillbaka till Piemonte.Minnen av tryffel och goda viner börjar värma upp min idag frusna kropp. Sanningen att säga försökte jag hitta alla ursäkter för att “slippa” åka.

Anledningen var att jag precis varit i Singapore och därefter i Champagne. Jag var restrött. Bara tanken att behöva checka in i kö, scanna väskan, ta upp dator, få tillsägelse att ta av skor o solglasögon samt efter lyckad screening behöva ta o packa ner allt igen gav mig tröttnadskänslor. Tänk att bara få krypa upp i soffan och se en härlig gammal film typ Casablanca eller läsa en bok som fick mig att befinna mig i en annan värld var sååå lockande. Men vad gör man? Biljetten var betald. Och artiklar sålda, the show must go on…

Gruppresor är egentligen inget för mig. Jag känner mig och vill alltid bli sedd som individ. Måste dock erkänna, mot min vilja, att då jag var som mest pressad i våras guidade jag en fantastisk grupp till Champagne med The Lobby. Jag var då mitt inne i lämning som redaktör för Gate Report. Samtidigt hade jag vid ett svagt ögonblick sagt ja till Anneli Ehrling på The Lobby, att vara deras guide och connoisseur i Champagne. Tillfället kändes perfekt i vintras då jag ändå skulle göra reportage för Gate i Champagne veckan innan. Två flugor i en smäll tänkte jag, hur svårt kan det vara? Detta resulterade i dygnet runt jobb under Lobbyresan då redaktörs jobbet höll på att fullkomligt äta upp mig. MEN det var tackvare just Anneli Ehrling  och hennes resa som jag överlevde. Med härliga resenärer, glada skratt och en helt galen kväll i Paris fick jag tillbaka kraften. Det var därför när jag till slut checkade in med siktet mot Piemonte, lät personal syna mitt bagage och till slut anslöt mig till en ny gruppresa a la The Lobby, visste att det kommer att ordna sig.

BA-suger!

Okey, jag reser mycket men är inte ständigt lojal.

Ibland åker jag med KLM/Air France, ibland SAS, Thai och Quatar och ibland med BA. Det sistnämnda senast i mars till Argentina i buissness. Jag registrerade då mig på deras executive club. MEN de points man ska få måste checkas efter att de gått in. Nu i november åker jag med BA igen till Sydafrika och kollade idag hur många points jag har. Anledningen är enkel-priority pass gäller inte i deras lounger och jag hatar att resa långt utan att ha tillgång till dem.

Idag fick jag till svar att nr1; mina points har inte blivit registrerade från mars OCH att man måste registrera om det inom ett halvår!!! Men jag gjorde ju det!!! Sedan kommer nr 2-du kan inte köpa dig in via andra platinakort!!!

Så nu ska jag åka till Sydafrika via London och inte ens få access till lounger för att de jag får gå in på ligger på andra flyglar. BA suger verkligen. Hade jag vetat och kunnat hade jag avbokat och bokat om!!!!